Reisebrev: På Villspor i Brasil

Förväntansfulla och avslappnade satt vi på flyget mellan Charles du Galle och Sao Paulo. Under oss bredde ett spegelblankt hav ut sig så långt vi kunde se. Det var trångt och varmt och maten smakade vakum-plast, men det gjorde inget för vi var på väg till Brasilien. Det skulle bli två veckor av god mat, beach, öl och paradis. Och så lite filmande… trodde vi.

När vi äntligen bytt flyg till Salvador och kommit av med all våran packning och teknik så möttes vi av Daniel. Han var regissörens barndommsvän och våran, för resan, inhyrde tolk. Vi gick ut för att förhandla om taxipriser till båten som skulle ta oss ut till ön ”Ithaparika”. Medan vi väntade i skuggan köpte vi oss en iskall öl var. Detta kunde bara bli bra.

Vi tog en omväg med taxin för att hälsa på hos dokumentärfilmaren Lasse Westman. Han var en gemensamm vän till Daniel och regissören Bo. Efter ytterligare några öl och lite chips fick vi några visdomsord innan vi åkte vidare. ”Filma mycket. Hela tiden!” sa Lasse. Det hade alltid han gjort och det var det vi borde göra. Så vi åkte vidare till båten och filmade ”mycket och hela tiden”.

Båtfärden över till den stora ön var lång och när vi kommit över och satt i en ny taxi stod solen redan lågt på himmelen. När bilen svängde in i byn, där vi skulle spendera de kommande två veckorna, kunde vi se hur byborna spred ryktet om ”de vita med filmkameror” snabbare än taxin körde. Alla visste att vi var där och alla var glada.

Vi åkte direkt ner till stranden för att möta ”Edji” som skulle vara våran huvudperson i den blivande filmen. Efter en stunds väntan kom han och tog med oss till en lokal pub. Ännu mer öl som vi tacksammt drack medan vi filmade ”mycket och hela tiden”. När vi äntligen somnade i våra små sängar blev vi nästan genast väckta av nattvakten som meddelade att någon ville stjäla våran kamera. Men i och med att antagligen alla i hela byn ville ha våran kamera så var det inte mycket vi kunde göra förutom att försöka somna om igen.

Dagen där på stod solen högt och stranden var full av avslappnade Brasilianare. Även om folk hade ont om pengar så prioriterade de god mat, öl och socialt häng på stranden framför en ny bil eller ett fint hus. Även Edji tog det lugnt och verkade vara ganska nöjd med sitt liv i byn. I två veckor fortsatte det på samma sätt. Vi arbetade hela tiden om filmens riktning utefter bristen på konflikt och filmade vekligen mycket och hela tiden. Det paradis som vi drömmde om på flyget blev sakta men säkert till små stressade dopp i havet mellan olika tagningar och möten. Pengarna rann i väg i oroväckande fart och regissören blev allt mer frustrerad.

Efter två veckor var det dags att åka hem till kalla Norge igen. Vi hade blivit goda vänner med edji och hade material till en hel långfilm. Efter att nästan ha blivit rånade, nästan hunnit shoppa souvenirer och nästan missat flyget så satt vi plötsligt i var sin flygstol igen. På väg åt andra hållet, mot mörker och kyla.

The rest is, som man säger, history.

Jesper Miller
Ljudstudent och Brasilien-producent