Random tanker

Alla vi har historier från vårt liv som vi berättar vidare till folk. På middagar, lunch-raster och om du är som jag, ibland till random folk på busshållplatsen. Korta, roliga, anekdoter som en gång var längre fakta-summeringar. Det är den historien som, då jag berättade den för första gången dagen efter, var bara förmedling av information. Men eftersom åren gick, började den historien förändras. Den blev kortare, smartare, mer precis, allt beroende på hur folk reagerade på den. Detta ledde till att historien i själva verket förvrängdes i mitt eget minne. Nu när jag berättar den ändrar jag tonläge, tempo, betoning på orden och kastar in konstpauser, allt beroende på vem jag berättar den till. Den har alltså gått från att vara en ren nyhetsförmedling till en anekdot. Från en händelse till en historia. Detta är Filmskolan för mig.

Jag antar att jag skriver detta till viss mån på bakgrund av Filmskole-debatten som har gått. Om jag ska vara helt ärlig så är jag mindre bekymrad av debatten än vad jag är för vad ja ska äta till middag om ett halv-år. Vad som triggar mitt intresse är vilken bild som målas upp av Filmskolan och vilken effekt det kan ha på oss framtida studenter som ska ut härifrån. Så vad är min slutsats? Ingenting. Jag tror för det första att den viktigaste delen i den debatten försvann under en massa random bullshit av folk som hellre ville mena någonting än att säga någonting (menar jag). Det är så enkelt som att du gör en film. Du gör det bra, eller du gör det dåligt. Inget annat kan dömma dig som så bra som en publik. En tittare. En biljett. En nerladdning. Om folk vill se världen genom dig eller inte. Att det är någon national sjukdom som äter sig igenom norsk film tror jag inte alls på. Ingen kan ge dig någonting att säga. Antigen har du fingrarna på samhällets puls eller så sitter du och luktar på dom och prisar dina egna feromoner.

Tendenser att kräva konstnärer ligger i luften. Ska det ligga i konstnärens persona att ge folket vad de vill ha eller ge folket vad de behöver? Vad vet jag? I vilket fall som helst så är inte Filmskolan så okompatibel med konsten som det har försökt påstås. Låt mig därför komma tillbaka till min lilla anekdot. Revisionen av min verbala historia för att den ska bli kortare, strukturerad med mer poetisk precision, användandet av tonläge, tempo, betoning och konstpauser, allt detta är verktyg. Detta är hantverk. Detta är vad jag lär mig på Filmskolan. Men hur jag berättar historien med dessa verktyg, och historien i sig själv, kan ingen ge mig. Jag måste själv veta vad det är med historien som jag kickar så mycket på att jag vill berätta den för folk. Jag måste själv veta hur jag ska förvränga historien om jag vill att du ska skratta, gråta, tänka eller känna.

Så, 2:a året på regi. Vad har jag lärt mig? Kan börja med att säga att en sommar att smälta allt har verkligen hjälpt. Jag ser fram emot att använda verktygen jag hittills fått på mitt eget sätt så mycket att de slutar vara något jag gör och blir en del av hur jag är. Sammarbete är pimp. Hade det inte varit för sammarbete, eller ibland bristen på det, hade jag aldrig kommit till att handla från instinkt. Du vet, när hjärtat börjar banka, blodet börjar koka, adrenalinet pumpar och du vet att detta som ligger på bordet går emot något fundamentalt inom dig. Det är då du lär dig kämpa för det du vill, men ännu viktigare, du börjar förstå vad du vill.

Jag kommer från en väldigt guerilla-film-filosofisk bakgrund där jag skjutit, spelat och klippt mina egna filmer. Det har inte varit någon att tjafsa med i processen för allting har gått på känsla. Jag gjorde som jag ville hela tiden utan att någon ifrågasatte mig. Detta skapade med tiden en liten idiot inom mig som var säker på att han visste bäst hela tiden. När jag pluggade Rörlig Bild [Högskolan i Dalarna] delades vi in grupper om 5-6 pers som skulle rotera i de olika funktionerna. Jag orkade aldrig sitta tillsammans med de andra i ett svettigt klipprum och ‘testa’ allas idéer, utan jag tog hem materialet, klippte min egen version oberoende av gruppens, som jag sedan lämnade in i gruppens namn för jag tyckte självklart min version var bättre. Jag trodde jag visste bäst och kunde allt om film tills jag som sagt blev antagen till Den Norska Filmskolan. Plötsligt var alla lika intresserade av film som jag, om inte mer. -What?! Sweet! Jag har därför lärt mig så mycket av mina kollegor bara genom att vi arbetat tillsammans på ett projekt. Genom det goda och det onda kommer vi oss närmare. Jag tror starkt på att stora emotionella vågor skapar starkare band. Starka band leder till påverkan över tid. All påverkan leder till mänsklig utveckling eller förändring. Jag ser fram emot att påverkas och inspireras av mina kollegor för jag tror att det gör mig till en bättre filmskapare, det gör mig till en bättre berättare. Jag lär mig så mycket om mig själv genom dom. Så på något plan är sammarbete samtidigt väldigt egoistiskt antar jag.

Vi är för tillfället upptagna av Pennepröve 6, aka Genre-övelse, där min grupp har dragit på sig Western. Engagemanget har legat på en hög nivå och det har varit en riktigt kul process hittills. Vi har fått en budget att jobba med som är större än det tidigare har varit, men man märker snabbt att man är sugen på att arbeta med större budgets när det ena inte kan bli gjort och det andra måste kuttas ner på. Ska man förenkla historien eller ska man försöka det omöjliga? Jag har själv märkt att när folk säger till mig att något inte går att göra, så driver det mig ännu mer mot att jag ska bevisa att jag kan göra det. I vår grupp är vi nog alla sånna som vill göra det som inte går att göra, vilket bara ger mig ännu mer tro och energi på projektet. Cash & creativity är definitivt en konstig grej som går hand i hand i film mer än i andra konstformer. Blir det en fråga om att kompromissa konsten genom att uttöva konsten att kompromissa? Vi får se. Innan Filmskolan kostade den dyraste filmen jag lagade 800:- från min egen ficka. Man hittade grymma locations och använde rekvisiter man hade på sig där och då. Aldrig hade jag tänkt att jag någonsin ska jobba med studio-set. Real life. It is what it is. Försöker komma på om det var Wittgenstein eller Aristotoles som kunde sätt ord på det jag försöker säga, men jag tror ändå Notorious B.I.G. sa det bäst när han sa «Mo’ money, mo’ problems».

Det kommer under processen säkert fler tankegångar jag säkert skulle kunna slänga upp här om någon pallar läsa.
Vi snackas.

Izer Aliu
Regi
Kull 7